Δ alicehernqvist

Det finns ingen.

..eller jo det är klart det finns någon, till och med flera. Men det finns ändå inte någon, det finns inte någon som känner mig. Och DU som läser kanske känt mig ''länge'', men du känner fan inte mig. Jag drar upp hela mitt liv för er, för att förklara hur dåligt jag verkligen mår. Jag håller inte tillbaka på en ända sak, jag berättar allt som hänt och händer. Dock skulle jag aldrig skriva ut det här, för varför skulle ni ens bry er? För det är precis det som hänt, ingen bryr sig. Eller jo, folk bryr sig.. men på helt fel sätt. Som att dom bara tycker synd om en, jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Jag vill att någon ska förstå, men det ingen som verkar förstå. 

 

Jag ler, hela dagarna ler och och jag skrattar. Även fast du vet min sanning så förstår du inte att jag mår dåligt, jag har inte en ända vän som kan rycka ut och alltid va där för mig. Inte en ända! Jag har försökt att skita i det, jag kan ha mina ''låtsats'' vänner. Men nu är jag trött på allt jag gör för alla mina vänner som mår dåligt eller bara lever, jag försöker verkligen hjälpa alla. Jag säger aldrig nej, har du inte märkt det? Det verkar inte så, ingen verkar förstå vad jag gör för dom. För man får aldrig någonting tillbaka, inte ens några ord som skulle få en att må bättre, ingenting. Men det är väl så att leva i nuläget, alla är egoistiska skithögar men sån är inte jag. Ska jag lägga in ett tyvärr efter det där? Eller hur ska jag bete mig? Jag har ju ingen aning, jag har ingenaning om vem jag är. 

 

De säger att de alltid finns där, att de alltid kommer ställa upp. Men när allt brister får man inget stöd, bara höra att man är omogen och att jag är egoisten. Om jag hade någon hos mig nu, som känner mig som förstår mig och som inte bara tänker på sig själv så skulle jag aldrig behövt skriva det här, det här är bara sånt som kommer ur mig. Inget genomtänkt, bara text direkt från min hjärna.. ut i fingertopparna som trycker så fort som möjligt på tangenterna. Jag vill inte ens behöva skriva det här, men jag orkar inte mer. 

 

Som att någon skulle läsa det här och höra av sig till mig? Nej, det är ingen som gör det.. för det är ingen som bryr sig eller ens förstår hur det ser ut i mitt liv just nu(och nu menar jag mina såkallade vänner, ingen annan!) Men nej, du tänker säkert ''hon vill bara ha uppmärksamhet och hon tycker synd om sig själv'' really? Är det därför jag gör allt det jag gör. Nej faktiskt, nu orkar jag inte gråta mer varje dag. Men det finns ingen lösning, ingen alls. 

 

nu är veckans blogg ute, kolla om just DU vann! http://arijanasuljov.blogg.se/2013/november/veckans-vinnare-3.html#comment

Jag vet att jag inte känner dig, jag vet att jag inte heller vet någonting om dig i princip. Jag vet vad du heter, hur du ser ut och lite utifrån det lilla jag läst i din blogg. Jag vet inte vad du känner för typer av människor, vad du gått igenom och vad det är dem inte stöttar dig i.

Vad jag vet är att alla ibland behöver någon som bara lyssnar, bara finns där och bara är med en. Utan att säga att det är så synd, utan att säga att "det blir bättre!". Jag tror på att saker alltid blir bättre i slutändan, och jag kan tycka synd om folk. Men ibland kan det bara göra hela skiten värre om man sitter och tycker synd om personen. Vissa blir svagare av att höra att det är synd om dem.

Du kanske tycker det är skitkonstigt att jag skriver detta men jag kan inte låta bli, okej. Men jag tror verkligen inte att du tigger uppmärksamhet, jag tror inte att du är en egoist och jag tror verkligen inte att du tycker synd om dig själv och måste uttrycka det för alla. Jag tror att du (precis som du skriver) bara behöver någon som sitter bredvid dig på en bänk och lyssnar på vad du har att säga.

Det hade antagligen varit konstigt att erbjuda mig som "en sitta och prata med-tjej", men jag bryr mig om allt och alla. Och jag går att prata med, i telefon, irl eller i textform.

Och jag tror att det finns ett ljus, även i ditt mörker.
Ta hand om dig Alice.