Behövdes.
Hej jag är en tjej på 17 år, det började när jag var ca 13 år kanske, mamma och pappa skilde sig. Men jag orkar inte gå så långt tillbaka, det enda jag kan skriva ut är det jag nu minns. Alla de gånger då man inte hittade trygghet, då ens egen mamma sa att hon hatade en och aldrig mer ville se en. Och då allt slutade med att jag själv hittade henne livlös hemma med avskedsbrev, de var nog då, trodde jag. Men tydligen inte, det bara fortsatte vilket gjorde att jag inte ens kunde bo hemma, inte hos min pappa heller. Jag hade världens bästa kompis, som alltid fanns där och som jag sen barnsben har växt upp med. Tiden gick och alla intriger fortsatte, fler "olyckor" och syskon som inte mådde bra alls. Och idag, efter fyra år har jag fortfarande inte hittat det jag letat efter i alla år, trygghet.
Jag tänker nog aldrig skylla på någon vilket de som har mått dåligast gjort mot mig, tänk vad stark man kan vara som människa men nu har jag väntat för länge. Här sitter jag idag och har ingenaning om vart mina pusselbitar har tagit vägen. Jag har smärta konstant och den svenska sjukvården är nog den sämsta sjukvården i universum, det finns ingen som kan hjälpa en. Och det är förståeligt, ingen förstår hur man känner om den personen själv inte varit med om det. Jag öppnar mig lätt för andra, jag är inte bra på att prata alls för att jag är rädd men jag kan ta upp om hur dåligt jag faktiskt mår. Men människor förstår mig inte och det märks genom deras stora egon, så himla synd.
Alla dessa tankar som bara pumpas runt om hur värdelös jag själv är, hur många gånger som man suttit där och varit så nära på att stryka med, för att man själv tror det skulle underlätta för andra. Men glöden är fortfarande varm, och när den är nära på att slockna så finns det alltid något extra som bränner till för att det ska fortsätta. Tillbaka till nutid, just nu ser det ut såhär, om ni undrar varför jag är nere och deppig ganska ofta, vilket jag försöker att inte vara. Jag trodde att det här året skulle bli det bästa på länge, att jag skulle ta tag i saker och att min familj skulle stå upp lite mer och verkligen vända på allt som varit så himla långt ner.
Det börjar såhär då många falska vänner försvinner ur mitt liv, jag saknar dom ibland men what to do. Min syster och jag var super osams och hon sa även att jag inte var hennes syster längre, vilket knäckte mig på totalt. Min bror kollapsade flera gånger och fick diagnos för epilepsi vilket är sjukt, hur sjukt orättvis världen är mot oss människor. Min pappa har blivit total psyksjuk och kan knappt göra någonting och jag känner mig som en stor skada för det, jag känner mig ivägen, misslyckad och det känns som att jag gör hans liv så himla mycket sämre, jobbigt. Fick också reda på att min mamma fått cancer nyligen och jag kan inte göra någonting, hemskt somfan. Det går skitdåligt för mig i skolan och jag har svårt för att söka jobb efter som att jag inte vet hur man gör, efter som att jag känner mig så himla ensam.
Jag har blivit så himla kär att jag inte vet var jag ska ta vägen, helt otrolig känsla. Utan den känslan som kickade in i Januari hade jag nog inte stått här där jag står idag, det är det som hållt min glöd vid liv på senaste tiden. Dock finns det mycket nackdelar med att vara så kär så att man älskar en person, speciellt när den personen inte älskar dig tillbaka. Jag orkar lixom inte vänta längre på att den här stormen ska dra förbi, för den har legat runt mig så himla länge nu. Och när man tror det ska bli bättre faller alla bitar igen och man går sönder, och varje gång jag bygger ihop allt igen så är det fortfarande fel lim jag använder, för jag brister så lätt igen.
Jag måste fortsätta vänta, men det som suger mest av allt är att jag förlorat/förlorar så mycket i mitt liv under den här tiden. Min uppväxt kommer ju aldrig att komma tillbaka igen, och inte din heller.
Kommentarer
Trackback