Δ alicehernqvist

Jag vill vara kär igen! Vintern 2011.. så vart jag kär påriktigt, asså den känslan går inte att beskriva. Man kände lukter så himla starka och jag luktade gärna på soffor osv som mitt ex suttit på innan vi vart tillsamans, jag var alltså helt besatt! Det var så himla mysigt bara, och det bästa av allt var att jag och mitt ex vart tillsamans! Den 16 januari 2012.. jag var rädd men så himla lycklig! Vårat förhållande slutade dock med kaos och såren som finns kvar rivs upp än idag så fort jag blir deprimerad så kommer den lilla hinten upp och intalar mig -"Du har inte kommit över ditt ex än, du kommer må dåligt över det här föralltid och kommer aldrig mer bli kär." 

 

Vet ni hur fruktansvärt jobbigt det är!? Det har gått över två år sedan idioten lämnade mig på ett så himla hemskt sätt.. och hur jag ens kan ha tankar om att jag ska gilla honom? Dock är vi vänner nu efter två år men jag känner inte människan längre, så hur? Det bara snurrar runt i min skalle, jag tänker på första gången vi träffades hos honom ensamma, på hur våran första kyss var, på hur jävla bra allting var när vi tillochmed bodde tillsamans! Jag måste alltså bearbeta, fortfarande efter över två år? Jag lider somfan! 

 

Jag trodde jag hade blivit kär igen, början av 2013 trodde jag att jag var kär igen!! Då var jag också glad.. jag hade(som jag trodde) kommit över idioten jag var tillsamans med. Jag fick goda tecken på att han gillade mig också efter som att vi träffades ensamma och han verkade ha ett hjärta av guld(vilket han har, på alla sätt förutom det här) meeeen jag hade fel för han ville något helt annat än jag. Och jag tror/fattar nu i efterhand att jag inte var kär, nej.. något som jag kallar det "flyktkär". 

 

Året gick vidare och vidare och det hände inte alls mycket, eller det är klart det gjorde. Men tänker inte ta några av dessa onödiga detaljer här, och tiden gick. Jag umgicks väl inte så mycket med de som jag trodde va lite extra "coola" i min klass. Jag var mest med Linda, Towe och Jenny den här tiden innan sommarlovet, men efter sommaren så var jag och en annan tjej i klassen jävligt bra vänner helt plötsligt. Och.. jovprngirwaniqob så umgicks jag och Linda mer med de som jag trodde va "liite coolare" än alla andra, MEN jag hade så fel.. till en början var det as nice men fyfan va hemska! Nu i efterhand ser hela min klass ut såhär typ JOIVPRWJIOREPBAMOP om ni fattar. 

 

Men jag kanske fick känslor IGEN, yes..! Jag hörde av mig as mycket till en kille som jag gillade men fick inga direkta signaler tillbaka och vad jag försökte, varje dag skrev jag till honom men nej.. fick inget tillbaka. Vet inte riktigt om han var blyg eller bara helt ointresserad av tjejer? Han kanske var gay, hmm nä tydligen inte. Lång historia, vi började träffas och vi har skit kul tillsamans.. åker skateboard och har det asnice.. han är så snäll. Vi är ju nästan tillsamans ju, det vet alla! 

 

Men så kommer det värsta, har jag inte kommit över mitt ex? Är jag rädd för att bli sårad igen?.. till en början kände jag så. Men sen så lät jag tiden gå och gå och gå och nu är det 2014.. då mina känslor bara säger NEJ. Det här beror nog inte bara på alla tankar om vad som kommer hända i framtiden, det handlar mycket om att jag inte riktigt passar in eller känner mig välkommen! Om ni bara visste vilket bemötande jag fått som gjort mig så osäker, men har jag slutat försöka? Nej.. jag vill ju verkligen det här, men kan jag inte bli kär längre? Beror det här på mitt äckliga ex? Jag vill fortfarande det här, men om jag fortsätter att vela fram och tillbaka kommer jag ju bara att såra honom. Jag kommer aldrig lämna honom han kommer alltid vara en av mina bästa vänner, men jag tänker inte vara en falsk lögnande människa som alla andra. Jag säger hur jag känner men jag tänker inte ge upp ännu.. Jag vill ju älska honom! Hur ska jag göra... ♥